HUVUDSTADEN X2

 
Det blev hela två besök på en vecka till vår vackra huvudstad förra veckan. Anledningen var som vanligt teater. För vad känns som år sedan bokade Sofia och jag biljetter till Sweeney Todd, och för inte alls så länge sedan föreslog en utlandsstudent att vi skulle åka och se Macbeth.
 
 
Båda pjäser var väldigt bra! Det var lite annorlunda att se en pjäs på svenska. Tog ett tag innan man kom in i det på ett sätt, man märkte liksom att det var ord som var inlärda, och inget som lät naturligt alla gånger. Sweeney spelades av Peter Jöback, och det var väldigt roligt att se han i en musikal! Nackdelen är att han låter så snäll, så det var lite svårt att köpa han i rollen som Sweeney Todd, men hur han spelade med kroppen och allt gjorde det ändå trovärdigt. Användningen och uppsättningen av scenen var väldigt cool, älskade speciellt andra akten då orkestern satt med på scenen. Det var också roligt med alla detaljer de hade med, t.ex. hade de riktig deg till pajerna. 
 
 
Macbeth var väldigt annorlunda från vad jag föreställt mig. Jag var beredd på en ren och skär dansuppsättning, men det var snarare en teateruppsättning med inslag av dans. Alla talande roller var skådespelare, och bara fyra dansare var med. Detta sagt så var det fortfarande väldigt bra! Utspelandes på 70-talet, med en drogkartell istället för kungadöme, RnB sångare istället för häxor & Donalbain som dotter istället för son var det en uppfriskande tappning på Shakespeares gamla verk. Det var några riktigt coola scener, blandat med cheesy sjuttitals beteende, som på något magiskt sätt fungerade perfekt ihop. Roligast var efter intervallet så Macbeth gick runt och interagerade med publiken. Hade jag blivit utsatt för det hade jag nog hatat det, men från håll var det väldigt underhållande! +I publiken var Vanna Rosenberg, som spelar Mrs Lovett i Sweeney Todd. Vi har alltså sett båda Mrs Lovettarna i publiken till en pjäs! 
 
 
Kommer definitivt att hålla närmare koll på Sveriges teaterutbud efter dessa två pjäser, man behöver ju faktiskt inte åka till London varje gång! Har faktiskt en till pjäs bokad för Februari, Jesus Christ Superstar i Karlstad nu till veckan. Ser väldigt mycket fram till den! Februari har verklien varit en fullspäckad månad, men åh så glad jag är för det!
 

HOW I MISSED YOU LONDON

 
Tog en liten halvspontan resa till London i slutet av Januari. Hade planerat att åka över jullovet, men ingen av kompisarna där borta kunde house us, så det blev inte av. Dumt nog kollade jag upp alla pjäser vi tänkt se i Januari igen, och alla (förutom en) gick fortfarande, men var påväg att sluta snart. Kände att det var ett riktigt "now or never" moment, och jag och Sofia bokade biljetter och fixade boende hos en vän och gav oss av.
 
Pjäserna vi såg var:
  • The Commitments
  • Mojo
  • Henry V
  • Les Miserable
  • The Pass
  • American Psycho the Musical
  • Coriolanus
Längsta kö-tid: 15 timmar (Coriolanus)
Kortaste kö-tid: 2 timmar (The Pass) (0 timmar för redan bokade)
Total kö-tid: 40 timmar
Bästa pjäsen: The Pass (Så glad att vi fick biljetter till denna, eftersom vi inte ens planerat att se den. Vi fick de absolut sista två biljetterna, och alla arbetare på teatern var så snälla och hjälpsamma. Lokalen pjäsen spelades i var så cool, väääldigt liten med bara 92 platser, och sätena var i tre rader på varsin sida scenen. Pjäsen handlade om problematiken kring att vara en homosexuell fotbollsspelare, och vad man är villig att ge upp för berömelse. Alla skådespelare var hel sjukt bra, inte minst Gary Carr (som jag kom på först efterråt spelar i downton abbey, min favoritserie). När de skulle ändra om möbleringen på scen så kom skådespelarna ut och gjorde en liten dans av det hela, något som var otroligt vackert och coolt. AH, får sluta nu, annars kommer jag aldrig sluta skriva) 
Sämsta pjäsen: The Commitments (En stor anledning var kanske för att huvudrollen Killian Donnelly, anledningen vi ville se pjäsen, var understudied. Men också för att den hadlar om ett soul-band, inget som direkt intereserar mig. Nej, nog inget jag skulle rekomendera)
Bästa kön: Coriolanus (SÅ BRA. Blev kompis med alla runt oss. Är nu facebook kompisar och planerar en reunion i höst)
Sämsta kön: American Psycho (Regnade, fötterna blev blöta. Pratade inte heller med någon i kön)
Roligaste stage door: The Pass (Alla fyra skådespelare kom ut, och alla var hur gulliga människor som helst. Roligast att träffa var Nico Mirallegro, ääääälskar My Mad Fat Diary (som föresten börjat med säsong 2 nu igår!))
Tråkigaste stage door: Mojo (Ingen kom ut. Inte heller för Henry V eller Coriolanus, men där hade vi träffat roliga personer i kön att prata med)
Icke-plannerade kändismöten: 4! (Med möten menar jag 'såg kändisen, och var ganska nära dem, men vågade inte gå fram till dem'. Först var det Ralph Fiennes när vi väntade vid stage dooren för Henry V. När vi kollade på The Pass var Remy Beasley i publiken (hon spelade Tranio i Taming of The Shrew uppsättningen vi såg i somras). Sen kom de två bästa när vi skulle se Corioulanus. Vi står och hänger med en tjej vi träffade i kön och ut från toan kommer Una Stubbs. Så himla cool dam. Sen lite senare går självaste Helena Bonham Carter förbi oss! Och inte råga på det så visar det sig att vi har vår plats brevid Una! Hon är sååå himla gullig, och blev väldigt upprörd i slutet när det händer lite hemska saker (för att inte spoila pjäsen för mycket (; ). Verkligen en helt underbar människa som bara sprider positiva vibbar med ett leende på läpparna hela tiden.)
 
Heeeeelt underbar resa helt enkelt, och kan inte fatta att jag är en sådan lyckligt lottad människa som har chansen att göra dessa resor. Nästa resa är redan planerad, men pjäser med Andrew Scott och MARK STONG planerade. Mark Strong är en av mina, och mina systrars, absoluta favoriter, och han kommer tillbaka till west end efter 12 års uppehåll. Vi var minst sagt i ett stadie av extas när vi fick reda på att han skulle vara i en pjäs. Kommer också på den resan pricka in BAFTA tv awards. Har saknat premiärkänslan, så ska bli riktigt roligt att gå på det också. 
 
 

Nittonde December

 
Årets mest minnesvärda konsertupplevelse
 
Jag har inte gått på någon konsert i hela mitt liv. Eller det kanske inte är riktigt sant, i år vann jag faktiskt två biljetter till en klassisk musikkonsert. Det var väldigt fin musik, men hela tillställningen var inte för mig. Kände mig obekväm och utanför, så kommer fuska och välja en pjäs (med musik i!). Har nämnt den tidigare, men blir lätt så när jag verkligen gillar något, Taming of the Shrew. Har ju sett den 3 gånger, men den mest minnesvärda var den gången vi såg den i Cambridge med familjen. Det var så intimt och fint, med lätt regn under hela halva akten. Lite bittersweet med att jag visste att det var sista gången jag någonsin skulle se pjäsen, men kunde ändå njuta av allt. Just närheten med skådespelarna (blev t.ex. flörtat med en gång) och att jag kunde dela upplevelsen med min familj som gjorde det så minnesvärt. En bild som jag hoppas jag kommer bära med mig länge är när jag tittar bak dit Petruchio står och ljuset lyser bakom honom, regnet faller, allt är perfekt.

Sextonde December

 
Den bild som representerar mig 2013
 
Köandes i England kanske inte står för hela 2013, speciellt inte andra halvan av året. Men jag vill desperat hålla kvar vid den bilden, vid den sidan av mig. (Andra halvan har absolut inte varit dålig, jag älskar det i Karlstad och i skolan, men teater är svårt att slå)

Elfte December

 
Sommarkvällen som jag aldrig ville skulle ta slut
 

Den dagen Sofia, Remi och jag träffades i London för att gå på teater. Vi träffade Remi från Birmingham i London tidigt på morgonen för att köa till biljetter för Billy Elliot och War Horse. Remi skulle hemligt bjuda hennes mamma på Billy Elliot, så hon och Sofia köade för de biljetterna. Eftersom jag och Fia skulle kolla på War horse på kvällen fick jag gå bort till utanför den teatern och köa själv. Kötiden går dock ganska snabbt, så efter vi säkrat biljetter möttes vi upp på trafalgar square. Där var det uppvisning av alla (eller i alla fall många) musikaler som går runt om i London. Det bästa framträdandet var utan tvekan Les Mis. Den pjäsen är speciell för Sofia, Remi och mig, då vi alltid gått och sett den tillsammans. Det var också första gången vi såg den nya casten, och alla var underbara. Sen kom Remis mamma och vi såg Billy Elliot. Hon älskade den, och det var så roligt att dela upplevelsen med henne. På kvällen gick jag och Sofia på War Horse. Väl där såg vi, och senare stannade och tog bild med, George Blagden och Killian Donnelly, två skådespelare vi beundrar. War Horse pjäsen var även den njutbar. En annan skådespelare vi gillar, Alistair Brammer, som vanligvis spelar en mindre roll i pjäsen, skulle den kvällen spela huduvrollen, och det gjorde han med bravur.
En helt underbar dag alltså, som jag inte ville skulle ta slut.
 
 
 
 

Andra December

 

2. Det starkaste minnet från 2013

Jösses, 2013 har varit ett underbart år. Teatern har verkligen spelat in till att göra detta år speciellt, inte minst min favoritpjäs Macbeth.

Macbeths sista föreställning.
Hade redan sett pjäsen 5 gånger innan, men ville absolut se den sista föreställningen av trafalga studios uppsättning av Mabeth. I veckor innan hade jag oroat mig för att få biljetter, på riktigt måste-stoppa-mig-själv-från-att-spy-orolig. På dagen började jag köa onödigt tidigt, vid 15.00, och stod där själv tills min syster joined me klockan 22.00. Hon hade med filtar och tilltugg, och vi settled in för övernattning ute. Efter oss i kön var en jättetrevlig man/gubbe som köade å sin frus vägnar. Han hade en sådan där underbar engelsk accent, och var mycket trevlig och rolig. Efter honom var en Amerikansk man som var på backpack-resa genom Europa. I sin väska hade han kläder, cowboy boots och en flaska vin från italien. Även han var supertrevlig, men det roligaste var att han såg ut som djävulen. Liksom föreställer man sig djävulen i mänsklig form så ser man honom i huvudet. I en pub mittemot gatan brukade skådespelarna gå efter föreställningarna, och så även denna kväll. Efter ett tag kommer en av skådespelarna ut, går över gatan till där vi satt, satte sig brevid oss och sa att han var tvungen att ta en bild med oss.

Efter det gick natten snabbt. Vi fick lite sömn, åt lite godis, och vips var det morgon igen. Pjäsen var om möjligt ännu bättre sista gången, alla gav det verkligen allt. Stämningen var underbar. Curtain call-et var verkligen bittersweet, hur kan det var sista gången jag någonsin får se denna pjäs? Minnet av den lever dock fortfarande, och jag blir helt tokigt glad varje gång jag tänker på det.
 
Har massa mer underbara minnen från året, speciellt från teatern, men kommer nog stoppa mig själv här.

Kunde inte vara borta så länge

 
Redan innan vi flyttade hem från London planerade vi nästa besök tillbaka, och nu är det bokat! Den 18 Juni bär det dit igen, med teater näst intill varje dag. Som tur var kunde vi fixa gratis boende med gamla kompisar, annars hade det nog varit svårt ekonomiskt. Ser verkligen fram emot att träffa alla kompisar igen, trots att det bara varit tre veckor sedan jag kom hem, haha! Längtar också till all teater vi ska se! Denna gånger blir det the Taming of the Shrew, The Tempest, Macbeth (ska bli kul att se en annan produktion av denna, speciellt eftersom jag älskade den andra jag sett så mycket), War Horse, the Hothouse, the Cripple of Inishmaan, Les Misérable (De kommer ha bytt cast, så det kommer att vara spännande! Älskade de gamla skådespelarna, men det är alltid intressant att se hur någon annan tolkar rollen), the Curious Incident of the Dog in the Night-time och kanske Billy Elliot. All in eight days!

/ˈsɔːzbri/

Som del av min och Sofias mad theatre dash tog vi en tre timmar lång bussfärd till Salisbury med vår kompis Remi. Målet med resan var att se den Oscar Wilde inspirerade musikalen A Man of No Importance med Fra Fee i en av rollerna. Vi hade dock några timmar innan föreställningen att gå runt i staden, och tur var det, för det var en mycket mysig stad.
 
Denna underbart vackra park blev vårt sovrum senare på natten. Vi var för fattiga/snåla för att betala för ett motellrum för natten, och nästa buss tillbaka till London gick inte fören 7.20 på morgonen. Men varför ska man vara ung och oförståndig om man inte kan få sova utomhus i en främmande stad för att se en musikal med en söt pojke i en av rollerna låta som en bra plan? 


Pjäsen var föresten hur bra som helst! Totally worth a night in the cold. Efter pjäsen var slut träffade vi också Fra Fee, och har var hur trevlig som helst! Han frågade om vi skulle stanna i Salisbury, och vi berättade om våra hotellösa planer. Han verkade genuinely concerned och tipsade om en pub som vi i alla fall kunde spendra några timmar i innan de också stängde. Han signerade också ett program med "Keep warm!!".
 
Skulle gärna åka tillbaka en annan gång, då staden i sig var så underbart mysig och genuint Engelsk. Hade gärna också sett Stonehenge, men som sagt, det blir nästa gång!