HOW I MISSED YOU LONDON

 
Tog en liten halvspontan resa till London i slutet av Januari. Hade planerat att åka över jullovet, men ingen av kompisarna där borta kunde house us, så det blev inte av. Dumt nog kollade jag upp alla pjäser vi tänkt se i Januari igen, och alla (förutom en) gick fortfarande, men var påväg att sluta snart. Kände att det var ett riktigt "now or never" moment, och jag och Sofia bokade biljetter och fixade boende hos en vän och gav oss av.
 
Pjäserna vi såg var:
  • The Commitments
  • Mojo
  • Henry V
  • Les Miserable
  • The Pass
  • American Psycho the Musical
  • Coriolanus
Längsta kö-tid: 15 timmar (Coriolanus)
Kortaste kö-tid: 2 timmar (The Pass) (0 timmar för redan bokade)
Total kö-tid: 40 timmar
Bästa pjäsen: The Pass (Så glad att vi fick biljetter till denna, eftersom vi inte ens planerat att se den. Vi fick de absolut sista två biljetterna, och alla arbetare på teatern var så snälla och hjälpsamma. Lokalen pjäsen spelades i var så cool, väääldigt liten med bara 92 platser, och sätena var i tre rader på varsin sida scenen. Pjäsen handlade om problematiken kring att vara en homosexuell fotbollsspelare, och vad man är villig att ge upp för berömelse. Alla skådespelare var hel sjukt bra, inte minst Gary Carr (som jag kom på först efterråt spelar i downton abbey, min favoritserie). När de skulle ändra om möbleringen på scen så kom skådespelarna ut och gjorde en liten dans av det hela, något som var otroligt vackert och coolt. AH, får sluta nu, annars kommer jag aldrig sluta skriva) 
Sämsta pjäsen: The Commitments (En stor anledning var kanske för att huvudrollen Killian Donnelly, anledningen vi ville se pjäsen, var understudied. Men också för att den hadlar om ett soul-band, inget som direkt intereserar mig. Nej, nog inget jag skulle rekomendera)
Bästa kön: Coriolanus (SÅ BRA. Blev kompis med alla runt oss. Är nu facebook kompisar och planerar en reunion i höst)
Sämsta kön: American Psycho (Regnade, fötterna blev blöta. Pratade inte heller med någon i kön)
Roligaste stage door: The Pass (Alla fyra skådespelare kom ut, och alla var hur gulliga människor som helst. Roligast att träffa var Nico Mirallegro, ääääälskar My Mad Fat Diary (som föresten börjat med säsong 2 nu igår!))
Tråkigaste stage door: Mojo (Ingen kom ut. Inte heller för Henry V eller Coriolanus, men där hade vi träffat roliga personer i kön att prata med)
Icke-plannerade kändismöten: 4! (Med möten menar jag 'såg kändisen, och var ganska nära dem, men vågade inte gå fram till dem'. Först var det Ralph Fiennes när vi väntade vid stage dooren för Henry V. När vi kollade på The Pass var Remy Beasley i publiken (hon spelade Tranio i Taming of The Shrew uppsättningen vi såg i somras). Sen kom de två bästa när vi skulle se Corioulanus. Vi står och hänger med en tjej vi träffade i kön och ut från toan kommer Una Stubbs. Så himla cool dam. Sen lite senare går självaste Helena Bonham Carter förbi oss! Och inte råga på det så visar det sig att vi har vår plats brevid Una! Hon är sååå himla gullig, och blev väldigt upprörd i slutet när det händer lite hemska saker (för att inte spoila pjäsen för mycket (; ). Verkligen en helt underbar människa som bara sprider positiva vibbar med ett leende på läpparna hela tiden.)
 
Heeeeelt underbar resa helt enkelt, och kan inte fatta att jag är en sådan lyckligt lottad människa som har chansen att göra dessa resor. Nästa resa är redan planerad, men pjäser med Andrew Scott och MARK STONG planerade. Mark Strong är en av mina, och mina systrars, absoluta favoriter, och han kommer tillbaka till west end efter 12 års uppehåll. Vi var minst sagt i ett stadie av extas när vi fick reda på att han skulle vara i en pjäs. Kommer också på den resan pricka in BAFTA tv awards. Har saknat premiärkänslan, så ska bli riktigt roligt att gå på det också. 
 
 


Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar